En uppklädd slacker

Eton

Vissa skulle säkert mena att jag är en sartoriell paradox, en stilmässig dissonans och både hopplös och velig när det gäller att sätta en klädstil. Och jag är nog beredd att hålla med. Hemma är jag en person och när jag uppträder med The Cone and the machine that makes donuts så är jag en annan. Den ena gången lite mer av en slacker. Men när jag kliver upp på scenen så är det stil som gäller. Classy freakin’ uppklädd.

Glöm trasiga jeans och tischa när jag står där med min gitarr. Här är det uppklätt som gäller. Tänk Morrissey fast utan allt trashigt och småsunkigt. Här är det tredelad kostym, skjorta och slips som gäller utan undantag. När många kanske fokuserar mest på att hålla sig till ett visst märke på sina kostymer, är det istället annorlunda för mig. Jag kan gärna flacka runt en del där, men när det kommer till mina skjortor så är allting bra mycket mer annorlunda. Ingen rör mina skjortor från Eton! Okej?

Säga vad man vill om ullkvaliteter i såväl kostymer som slipsar, det finns säkert en hel del som kan diskutera det i närmast all oändlighet. Däremot vill jag ännu hellre slå ett slag för oxfordtyget i många av mina vita button down-skjortor. Med ett tyg som är så mjukt att mina manshänder närmast framstår som en vinkelslip i jämförelse så är jag så nära kärlek till en skjorta som man kan komma.

Det här är helt sjukt egentligen, jag har nästan föraktat allt uppklätt tidigare i mitt unga liv, men i takt med att åldern har stigit har jag mer och mer börjat uppskatta det stiliga och någonstans prydligt uppklädda. Det ger en karaktär och gör att mina andra skönhetsmissar hamnar lite i skymundan. Mina skjortor och kostymer blir ett sätt för mig att lägga fokus på något annat. Det ger mig helt enkelt det självförtroende jag tror att jag behöver för att orka med att ställa mig på en scen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *